Bonus i the City

På sistone har det stått mycket i tidningarna här om hur den eventuellt stundande amerikanska recessionen kommer innebära lägre bonusar för våra kära engelska City boys. I flera års tid nu har rekord efter rekord slagits i vad som betalts ut till traders i Londons finansiella distrikt. 2006 delade Cityanställda på £21 miljarder i bonus.

Till och med de som bara är "halvvags upp på stegen" kan lätt räkna med en bonus på mellan £450 000 - £1,5m. Enligt undersökningar driver goda bonusar i the City upp efterfrågan på dyra fastigheter, bilar, konst och antikviteter med flertalet procent.

Vid sidan om detta pågår självklart en debatt om dessa personer verkligen förtjänar att ta hem så oerhört mycket pengar, mer än vad många tjänar under en livsstid. Rent instinktivt kan jag tycka att det känns fel, men samtidigt så finns det trots allt en efterfrågan på dem som är duktiga på sitt jobb och bonusen är ett bevis på att Goldman Sachs eller UBS anser att deras tillväxt kan hänvisas till vissa personer eller grupper av personer.

Vi vanliga dödliga får ju faktiskt ut någonting av Citypojkarnas (ja, pojkar kallas dom nästan alltid här för det är väldigt sällan du träffar en kvinnlig trader här) arbete också, även om det inte alltid syns eller känns så när man läser om ännu en City trader som kammat hem £10 miljoner i bonus, i form av en ökad ekonomisk tillväxt som gagnar oss alla i det långa loppet.

Däremot kan jag inte påstå att mitt hjärta blöder när jag hör att bonusarna troligtvis inte kommer att slå nya rekord i år eller när jag läser om en artikel om denna restaurang som har en meny särskilt riktad mot city traders vars bonus bränner hål i fickan. Denna restaurang serverar en taster menu för £1,000 (13,000:-) per person!

Måltiden består visserligen av sju rätter, däribland Sevruga kaviar serverad med frusen vodka, Wagyu stek med foie gras och ett glas Chateau Lafite Rothschild och chokladsufflé med ett glas Chateau D'Yquem, men känns inte hela idén lite....obscen?

Jag tror inte att jag någonsin skulle kunna känna mig frestad att betala den summan pengar för en måltid (även om jag är oerhört sugen på att få smaka den där Lafiten) men kanske känner jag bara så eftersom £1000 INTE är en droppe i havet för mig? Kanske skulle jag tycka annorlunda om jag levde det work hard, play hard liv som alltid tycks gå hand i hand med att jobba i City of London? Inte vet jag, men jag tror nog att jag skulle finna det svårt att inte se de typiska svältande barnen bilderna man ser på TV framför mig medan jag satt och goffade i mig en måltid som skulle kunna betala för deras mat i flera månader.

Kan inte hjälpa att undra om dom inte sitter där ändå, smuttar på sin konjak, tuggar på en Petit Four, tar ett bloss på cigarren emellanåt och tänker - shit! denna lunchen kommer kosta lika mycket som min städerska tjänar på en månad!

Kanske inte...