Sparkonto och räntehöjning

Som jag har förstått på de som kommenterat mitt förra inlägg är det inte vidare troligt att räntan på sparkonton höjs i samband med riksbankens räntehöjning förra veckan trots att, vad jag förstar som utomstående, låneräntan höjs ganska så omgående.

Ju mer jag tänker på det desto mer stör det mig!

Visst, personligen har jag så pass lite på sparkonto i Sverige att det inte egentligen berör mig nämnvärt men hallå! Så kan det ju inte bara gå till! I England har det varit klagomål på att bankerna inte höjt sparräntan lika snabbt vid en räntehöjning som de har höjt låneräntan men höjd blir den alltid av alla banker/institut vad jag vet.

Här i England är det lätt att byta konto, det finns ett stort urval och bankerna kommer hela tiden med nya lockelserop som 8,5% ränta under det första året för att inte tala om de skattefria ISA-kontona som alla kan öppna. Om man är minsta lilla på hugget kan man tjäna en hel del enbart genom att byta sparkonto till det bästa som finns för ögonblicket.

Även i Sverige borde ju konkurrensen banker emellan vara större än vad den var när jag var liten och man bara hade Sparbanken eller Föreningsbanken att välja på där jag växte upp. Dock verkar det inte som att storbankerna satsar mycket krut på att dra in nya kunder eller behålla gamla via bra sparräntor - kanske är folk helt enkelt för passiva och stannar med "sin" bank utav ren lättja eller någon missriktad form av lojalitet, vad vet jag.

Ett vet jag i alla fall - när jag flyttar till Sverige blir det definitivt bye, bye Swedbank om de inte skärper till sig rejält och ger mig bättre villkor!

Svensk Arbetsmoral?

Min kusin hälsade på för några veckor sedan och vi hade en riktigt intressant diskussion om olikheterna i jobbmoral och attityd mellan England och Sverige. Hon jobbar en hel del med internationella klienter, däribland många engelsman som ofta besöker Sverige. Enligt henne kommenterar de alltid på fikaraster och även det faktum att de flesta går hem när arbetsdagen är slut, inte när deras arbetsuppgifter är slut.

Detta var ganska intressant att höra eftersom jag alltid själv tyckt det är en stor skillnad mellan länderna vad gäller just dessa saker. Jag har egentligen inte jobbat i Sverige tillräckligt mycket för att kunna ha en helt äkta uppfattning om hur saker och ting går till men min uppfattning är (och givetvis generaliserar jag nu till stor del) att arbete och fritid är klart avgränsade. Man är alltid värd att ta både sin fikapaus och en lunch som inte består i att pula i sig en macka framför datorn på fem röda. Dessutom kommer man i tid och går hem i tid.

Här upplever jag att folk inte alltid är så petiga med tider. Vanligtvis finns inga inrutade fikatider eller ens lunchtider, eftersom detta inte är något man hinner med varje dag. Så självklart bör väl detta leda till en högre produktivitet än den svenska tidsslavsmodellen? Nja - jag har inga bevis för eller emot men de skillnader jag har sett är att på svenska jobb har man visserligen sina raster, går hem i tid etc, men när man nu inte sitter och pimplar kaffe så ägnar man sig faktiskt åt det man är där för - att jobba!

Här i London har jag upplevt att även om arbetsdagarna ofta kan dra ut och bli 9-10 timmar långa för vissa så består mycket av dagen av att göra annat. Surfa, umgås med kollegorna, kanske fixa sin julshopping.

På något sätt är det som att engelsmän trivs med att leva en stor del av sitt liv på jobbet, där jobba faktiskt inte alltid är det viktigaste, medan svensken har en klarare gräns mellan jobb och det liv man lever utanför jobbet.

Självklart är detta fullt av vilda fördomar och generaliseringar men det är bara mina känslor av hur jag har upplevt skillnaderna.

Så vilken kategori faller jag in i då...?Jooo...är man svensk så är man! Jag tycker att jag skiljer mig en hel del från de flesta av mina kollegor när det gäller jobbet - jag får nog mer gjort än dem alla trots att jag går hem 16.30 on the dot varje dag!

Jobbtrygghet i England...

I fredags fick jag ytterligare vatten på min kvar när det kommer till varför jag vill flytta tillbaka till Sverige. Det har länge irriterat mig hur det på många arbetsplatser här är utbrett och accepterat att hierarkin är ett oerhört viktigt element i att hålla "arbetarna" på plats, vare sig det handlar om grovarbetare, kontorsarbetare eller andra.

Detta system känns främmande för mig som svensk där jag aldrig kännt att jag varit ansedd mindre värd pga min position inom ett företag. Ett ganska roligt exempel på hur viktigt det är att folk är sedda på sin plats i hierarkin är när jag fick för mig att uppdatera vår telefonlista på kontoret en dag. Jag delade in alla i en för mig väldigt logisk ordning enligt avdelning samt vad deras telefonnummer var. När listan väl var klar (och mycket bättre och tydligare än den föregående kan jag tillägga) så ville min chef absolut se på den innan jag kunde dela ut den. Eftersom inte alla var indelade i ordning efter hur länge de jobbat på företaget eller hur mycket bestämmandekraft de hade fick jag snällt sätta mig och göra om den. Inte blev den något mer logisk av det men åtminstone var det ju uppenbart vem som bestämde...

Sådana här egenheter har jag givetvis lärt mig att acceptera, åtminstone till en viss del, och i alla fall leva med för ögonblicket men i fredags blev jag så vansinningt arg. På min avdelning har vi en kollega som har extrajobbat en hel del under tiden hon har studerat. Mest har det blivit somrar och över jul. Nu är hon färdigpluggad och eftersom vi desperat behövde en till inom min avdelning lyckades min chef övertyga min Managing Director att vi skulle få anställa henne permanent. Min MD var inte helt villig men lät sig bli övertalad efter att hon fått en hel del siffror slängda åt sitt håll.

Efter att min kollega börjat sin nya position försökte MDn övertala henne att ta ett annat jobb inom en annan avdelning men hon tackade nej. I torsdags innan vår julfest märkte vi att något var på gång men vi fick inget veta förrän pa fredagen när vår chef först kallade in kollegan, som sedan kom utspringande med tårarna strömmande, och sedan oss för att berätta att vår MD nu helt enkelt hade ändrat sig och inte ville ha kvar min kollega längre.

Ingen anledning gavs över huvud taget utan hon bara ville inte ha henne längre. Det verkar ju uppenbart att det har något att göra med att min kollega inte gjorde vad vår MD ville när hon blev erbjuden det andra jobbet, och sådant ska ju givetvis bestraffas med en gång... Samtidigt känns det som att en 60-årig kvinna inte borde bete sig på ett sådant sätt och helt enkelt leka med människors liv. Detta är absolut inte det första exemplet på hur illa hon beter sig men det som kommit närmast mig än så länge.

Jobbsäkerhet? BAH!